Tre samiska "schamaner" trummade på sina trummor på olika sätt. Den äldste utav dem, en liten karismatisk man, trummade på sin skåltrumma som om den vore en ramtrumma ibland. Trumman flög och snurrade i hans händer. Jag kallade honom Mikkel i tanken.

Jag drömde om Norge. Jag var ute i ett fjälllandskap. Där fanns fyra röda hus. Ailo bodde där. En granne hade kommit för att laga hans köksskåp. Skruven som skulle in var för lång. Den kunde skada någon på insidan tänkte jag. Allt gick bra, på något underligt sätt.

Ailo satte på sig skorna,han skulle iväg. Grannen var inte klar med reparationerna. Det var eftermiddag inomhus men skymning utomhus.

Jag var gäst i det sydvästra huset som sedan förvandlades till ett hus där växter fanns att köpa.

Ailo var inte den Ailo jag kände. Hans ansikte var annorlunda. Jag tänkte att privat kanske han ser ut så här.

När jag upptäckte att vi talade engelska förstod jag varför jag inte kände igen honom. Vår engelska var egentligen italienska blandad med pauser och svåra ord på ett mycket formellt språk (kanske latin? eller blomsterspråk?).

När jag visste allt detta såg jag Ailos ansikte igen och kände igen honom. Han lämnade mig på denna främmande plats att se till husen och svara på frågor. Jag var kvar med denna främling som reparerade hans kök.

Ailo gick till sitt sovrum nu hade han skorna på och var beredd att gå. Där såg jag hur han slog sönder ett glas mot dörrkarmen till sitt rum och bredde ut skärvorna på golvet. Jag tänkte att ett barfota barn kunde skadas om det gick in.

Runt ingången till rummet strödde han stenkolspulver på golvet. Glas och stenkol? Hmm...? Han ville se spåren om någon gick in när han var borta. Han strödde även ut pappersfyllningen från presentkartonger för ömtåliga saker.

Jag närmade mig dörren som var blockerad med en tvärslå. Ett skaft från en sopborste som hölls kvar av en röd liten trehjulig barncykel av järn.

Jag började sopa undan presentfyllningen, glaset och stenkolet utanför dörren och tänkte att alla som behövde gå in på toaletten skulle ändå lämna spår. Toaletten låg ju längst in i korridoren bredvid ingången till Ailos sovrum.

Ensamheten på fjället blev det inget med. 4 polska kvinnor började härja i växthuset. Några ryssar stod och ringde på dörren vid boningshuset (i norr). Samtidigt ville unga människor på tur veta vägen till byn i öster. Jag stod i söder.

En marionettdockstillverkare frågade mig vad han skulle svara de unga. Jag sa att för mig spelade det ingen roll vilken väg man gick. Jag kunde gå på skogsstigar eller vägar. Vägen österut var alltid åt öster. Jag tänkte att det kanske spelade roll för dem. De kanske behövde veta mer.

Osäkerheten över hur jag skulle agera blev stor. De polska kvinnorna verkade vänta på att få ta med sig några av Ailos växter (utan att betala). Detta samtidigt som platsen fylldes av människor som letade efter vägen eller ville ha svar på något annat.

Jag var på främmande mark och hade fått ett förtroende att vakta den. Hur skulle jag kunna genomföra detta på ett så stort område samtidigt. Jag visste att det borde vara flera där på platsen. En människa är bara en människa.

I drömmen undrade jag länge över det krossade glaset och varför det var så viktigt att lägga ut stenkol och barrikadera dörren. Jag undrade om mina spår skulle synas på Ailos golv. Jag tänkte att det lika gärna skulle kunna vara grannens (reparatörens). Hur skulle Ailo någonsin få veta.

Jag tänkte även att reparatörens fotspår skulle vara större än mina och att mina spår kanske skulle ha öppnat hans lilla skrivbordslåda till vänster om sängen.

Jag visste inte vad jag skulle komma att göra. Jag ville inte lämna spår. Samtidigt visste jag att om jag gick in skulle jag göra det. Det skulle inte vara ett rationellt beslut som styrde min handling utan något outgrundligt som inte styrdes av rationalism.

Det var ju självklart att jag inte borde gå in eftersom då skulle detta avslöjas direkt. Samtidigt så fanns det inga egentliga hinder. I Ailos markering fanns bara möjligheter. Han log glatt åt sin smarta plan.

Den gamle schamanens trumma fortsatte att ljuda och flyga och hans humorfyllda ögon och starka ansiktsuttryck följde mig när jag vaknade. Trumljuden var lätta och snabba som trummande vindar.